Ung8, som Ung Svensk Form hette 2011, invigdes i Greenhouse under Stockholm Furniture Fair 2011, därefter har utställningen turnerat i Sverige och internationellt.
Ung8 var den åttonde omgången av Ung Svensk Form. Vi fick in nästan 300 ansökningar, efter koncentrerad jurybedömning valdes 22 bidrag ut att ingå i utställningen. Utställningsarkitekt för ung8 var Jens Fager, grafisk formgivare Parasto Backman.
Juryn bestod av: Petra Lilja (Apokalyps Labotek), Bolle Tham (Tham & Videgård arkitekter), Sofia Lagerqvist och Anna Lindgren (Front), Jesper Waldersten, Fredrik Blank, Åsa Jungnelius. Ung8 arrangerades av Form/Design Center och Svensk Form i samarbete med Stockholm Furniture & Light Fair.
Juryordförande Jesper Walderstens fantastiska tal från invigningen
Att sitta i en jury kan vara ångestladdat på flera sätt.
1. Man ska komma i tid.
2. Man ska helst vara något sånär trevlig mot de andra jurymedlemmarna.
3. Man ska titta på skräp
4. Man ska avundas intelligens och samtidigt verka lugn och kall.
5. Man måste ha en åsikt plötsligt
6. Man har ett ansvar att våga bejaka.
7. Man känner sig och är tillslut lite äldre, lite gammal liksom. Man blir Joda.
Detta blir ju lite extra påtagligt då priset heter Ung8 och man står där och betraktar dem som skall köra om en totalt. Jag tror det är därför som pensionärer kör mitt i vägen, så inte de unga skall tro att de skall kunna ta sig förbi. Därför har vi röstat på de förslagen vi tyckte var allra sämst. För att fortsättningen kunna säkra vår plats på toppen.
Detta stämmer så klart inte men Karin Wiberg, Juryns mamma, ville att jag skulle vara Walderstensk. Jag tänker på design. Jag tänker på bordsben som sticker ut, på luckor som inte stängs. på knappar som är för små, på plast som gulnar. Jag tänker på möbler som inte flyttar hemifrån, som blir snygga som medelålders. Rynkiga liksom.
Jag tänker på lampor som hjälper oss in i litteraturen, stolar vi blir rädda i framför filmen eller hos psykologen. Jag tänker på sängar vi blir till i eller, på leksaker till barnen som följer eller leksaker, för den del, avsedda för dem med eller utan barn, i sängen. Jag tänker på allt som inte behövs, på historien som ständigt berättas om. Jag tänker på prototyper, sena nätter, lim i näsan och fjäskiga mail till sponsorer på lunch.
Jag tänker på vad släkten, mamma och pappa hade velat, på drömmar om Milano och Champagne. Jag tänker på handsvett och blyerts. Datorer som krånglar och dyra utskrifter. Jag tänker på marknadsföring, fylla i blanketter, fylla i minglet, vara smart i texten och översätta tankarna till ord, svenskan till engelska. Jag tänker på dem som snor och öppnar konton i Liechtenstein på dem som sneglar över axeln istället för att söka inåt.
Jag tänker på lust, på det vackra, på snitt som harmoniserar med ögat, känseln som söker sig upp längs en ledstång. på doften av sågspån, lösningsmedel, bokpärmar och ström. på ljudet av fötter som hastar ut över ett trägolv. Fötter tillhörandes en kropp som vill ut, långt ut. Fötter, händer ögon och munnar. Alla de kroppsdelar vi har här i dag. Och jag tänker: är design viktigt. Nej! är design viktigt? Ja! /Jesper Waldersten
Föremål femtiosju-sextiofyra, med tillhörande väska Maria Johansson Stipendiat
Grand central – Sigrid Strömgren & Sanna Lindström. Stipendiat
